Rörelserubbningar hos barn

Främst bör barnets avvikande rörelser särskiljas från epileptiska anfall, med vilka det ofta också förekommer medvetslöshet eller delvis medvetenhetsstörning. Rörelserubbningar skiljs också från permanenta rörelseskador hos barn (CP-skador) till en egen symtomgrupp.

Diagnosen baseras oftast på observationer av barnet eller på bedömning av videofilmningar av barnet. Videoinspelad undersökning av hjärnans elektriska aktivitet (video-EEG) kan vid behov användas för att särskilja rörelserubbningar från epileptiska anfall.

Största delen av rörelserubbningarna är godartade, ofrivilliga rörelser som hör till barnets normala utveckling, såsom käkdarrning hos spädbarn och kraftiga, rytmiska muskelnyck vid insomnandet.  Många ofarliga rörelserubbningar hos barn i lekåldern går över av sig själv med åldern.

De svåraste formerna av rörelserubbningar är ofta ett symtom på någon annan sjukdom eller i samband med tidigare, redan känd funktionsstörning i hjärnan. Man strävar alltid efter att reda ut orsaken till rörelserubbningarna. Ofta behövs magnetavbildning av hjärnan (MRI) och blodprov för laboratorieundersökningar.

I bedömningen deltar ofta förutom barnneurolog även fysioterapeut och ifall ärftlighet misstänks även specialistläkare inom klinisk genetik.

Rörelserubbningar hos barn kan sällan botas helt, men mycket ofta kan man lindra symtomen och minska olägenheten som rörelserubbningen orsakar. Förutom vanliga mediciner används ibland botulintoxin för att minska musklernas överdrivna spänning.