Harris berättelse

I slutet av mars skulle Harri, 44 år och från Åbo, börja jobba på distans inom VR:s kundtjänst när han drabbades av förkylningssymptom. Han frös, hade slemmig och blodig hosta som gav honom kväljningar, hade svårt att andas och förlorade smaksinnet.

– I början kändes det som säsongsinfluensa och jag förstod inte direkt att det rörde sig om corona. När symtomen blev sämre frågade min fru om jag borde uppsöka läkare. Inte ännu, sade jag.

När symtomen pågått i några dagar besökte Harri företagshälsovården. Därifrån skickades han till ÅUCS samjour, sedan till infektionsavdelningen där han stannade i tre dagar, varefter har flyttades till intensivvårdsavdelningen. Harri har inget minne av resan till ÅUCS eller av de följande fyra veckorna.

Det var först efter att  han talat med sin fru Heidi och sina föräldrar och läst vad som skrivits om hans sjukhusvistelse på MittKanta som Harri förstod vad som hade hänt. Han hade legat i respirator i tre veckor, drabbats av lunginflammation två gånger, hade haft arytmier och ett inflammationsvärde som länge låg på 600. Lungorna hade varit svaga och Harri nära döden.

– Jag grät nog när jag efteråt läste på MittKanta vad som faktiskt hade hänt på intensiven, säger Harri.

Medan Harri vårdades på intensivvårdsavdelningen insjuknade också hans fru Heidi i covid-19. Heidis symtom var inte värre än en långvarig förkylning. Harris tillstånd påverkades av två riskfaktorer: en hjärnblödning han haft tio år tidigare och lungor som försvagats av rökning, trots att han slutat röka för flera år sedan.

Heidi var mycket orolig för sin man. Hon tackar för den goda kontakten med intensivvårdsavdelningen på ÅUCS. Hon talade med antingen en läkare eller sjukskötare i telefon ett par gånger om dagen och var hela tiden uppdaterad om Harris tillstånd och om hurdan behandling han fick.

– Personalen berättade ärligt om situationen och jag fick hela tiden svar på det jag ville veta, säger Heidi.

Under den första veckan var Harri i kritiskt tillstånd. Han behandlades med olika sorters antibiotika utan någon framgång. När han vändes så att han låg på magen och lungorna fick kortisonbehandling började situationen vända.

– Sen var det bara  att vänta. Det var plågsamt, säger Heidi.

Harris nästa minne är från när han flyttades från intensivvårdsavdelningen till lungavdelningen på ÅUCS. Han förstod direkt att han var på ÅUCS eftersom miljön var bekant från hans tid där som lokalvårdare.

På lungavdelningen sov Harri mest och han hade ingen smärta. Efter en och en halv dag behövde han inte längre syrgastillförsel och i slutet av april flyttades han till rehabiliteringsavdelningen på stadssjukhuset.

På stadssjukhuset kunde Harri och Heidi träffas första gången på en månad. Harris hud var gråaktig och musklerna förtvinade, och han andades ytligt och talade hackigt och osammanhängande. Med var inget fel på hans humor.

– Tårarna rann nog så fort vi såg varandra, säger Harri.

Harri återfick gradvis sin talförmåga och inom några dagar började han vara sig själv. Med hjälp av en fysioterapeut började han lära sig att använda sina ben och armar igen. Han tränade också på egen hand och lyckades ställa sig upp efter en och en halv vecka.

– Fysioterapeuten trodde nog aldrig  att det redan nu skulle vara aktuellt att åka hem, säger Harri tre veckor efter att har började rehabiliteringen.

Harri träffat många social- och hälsovårdsarbetare under sin nästan två månader långa sjukhusvistelse. Han tycker att vården på ÅUCS var prima, men att det finns utrymme för förbättring på stadssjukhuset, b.la. när det gäller att tillgodose patienternas behov.  Det som gjorde Harri mest upprörd var att han fick falska förhoppningar om att kunna åka hem.

För Harri innebär hösten sjukskrivning och rehabilitering. Han är starkt motiverad att återhämta sig. Heidi har tagit tjänstledigt från sitt jobb som närvårdare och kommer att vara Harris närståendevårdare tills han klarar sig själv.

– Det känns otroligt fint att har en fru som är beredd att göra så, säger Harri.

Text och foton: Heidi Pelander