Behandling av infektioner

Infektion orsakad av borreliabakterie sprids via fästingbett och utvecklas oftast långsamt. Som obehandlad kan den också ha kronisk karaktär. Hudinfektioner i tidigt skede konstateras och behandlas inom öppenvården. Då man misstänker infektion som spritt sig remitteras patienten ofta till sjukhus för vidare undersökningar och övervägande av behandling.

Vid borrelios som spritt sig kan det utöver hudsymtom förekomma symtom i nervsystemet, lederna och ibland sällan i hjärtat eller ögonen. Vanligaste av symtombilderna är neuroborrelios. För en säker diagnos behövs ryggmärgsvätskeprov.

Vid misstanke om borrelios kan det ta ganska lång tid för undersökningar genom olika laboratorieprov och bilddiagnostik innan man kan bekräfta diagnosen. Vanligen kräver sjukdomen ingen avdelningsvård.

Hos en hiv-patient planeras individuellt påbörjande och genomförande av behandling med antivirusmedel. Vanligtvis börjar behandlingen med polikliniska besök.

I dag finns det flera behandlingsalternativ. Ifall hiv-infektionen konstateras först i aids-skedet är patientens motståndskraft betydligt nedsatt och patienten kan ha samtidigt olika tilläggsinfektioner. Dessa kräver i diagnostiseringsskedet många undersökningar och i behandlingen kan man vara tvungen att använda flera olika antimikrobmediciner.

Behandling av hiv och infektioner i anknytning till den är gratis för patienten.

För att utreda orsaken bakom en infektion och feber samt varför inflammationsvärdena stigit är man ofta tvungen att utföra flera olika bilddiagnostiska undersökningar och laboratorieprov. Undersökningarna planeras individuellt beroende på patientens symtom och sjukdomsbild. Vid behov ber vi också läkare inom andra specialiteter att göra bedömning –  till exempel reumatismsjukdomar kan ha liknande symtom som infektioner.

I besvärliga fall kan man vara tvungen att fortsätta undersökningarna och vården på avdelningen länge. Behandling av infektion eller misstänkt infektion börjar ofta med intravenöst antibiotikum. Man är nästan alltid tvungen att börja behandlingen utan att man känner till den exakta orsaken till infektionen. Antimikrobbehandlingen ändras vid behov på basis av resultaten från de bilddiagnostiska och mikrobiologiska undersökningarna eller enligt behandlingsresponsen.

I dagens läge finns det inte ännu effektiv läkemedelsbehandling för alla virussjukdomar och ofta behandlar man också enligt symtom.

Rosfeber eller cellulit är de vanligaste hud- och mjukvävnadsinfektionerna. Till dessa hör vanligtvis hög feber samt smärta och rodnad på det infekterade hudområdet.

Behandling av rosfeber och cellulit börjar ofta med intravenöst eller intramuskulärt antibiotikum. Avdelningsvården för en patient med rosfeber är vanligtvis cirka en vecka och antibiotikabehandlingen fortsätter i tablettform i cirka 2–3 veckor.

Infektioner i centrala nervsystemet är sällsynta men ofta allvarliga eller livshotande infektioner. Infektionerna kan orsakas antingen av virus, svampar eller bakterier.

Hos vissa som fått infektion i centrala nervsystemet är motståndskraften nedsatt av olika orsaker, men även en normalfrisk person kan insjukna i en allvarlig infektion i centrala nervsystemet.

Vid diagnostiken av sådana här infektioner behövs ofta undersökningar av ryggmärgsvätskan och bilddiagnostik av centrala nervsystemet.

Urinvägsinfektioner med feber är infektioner som har spridit sig till njurarna eller som orsakats av blodförgiftning.

Urinvägsinfektion kräver sjukhusvård om det också förekommer

• hög feber
• kraftig svaghet
• nedsatt uringång
• vätskeförlust
• nedsatt blodtryck eller
• om patienten har någon annan primärsjukdom som försvårar behandlingen av infektionen.

Behandlingen av urinvägsinfektion med feber påbörjas på sjukhuset ofta med intravenöst antibiotikum, men i de flesta fallen kan man efter några dagar byta till antibiotikum som tas via munnen och vård hemma. I problematiska och svåra fall är man också tvungen att utföra bilddiagnostik och vårdperioderna kan vara längre.

Vid inflammatoriska reumatism- och bindvävnadssjukdomar sker en överaktivering av kroppens försvarsreaktioner mot de egna vävnaderna. Sjukdomarna framkommer i flera olika former. De vanligaste symtomen är olika svåra ledinflammationer.

Reumatismsjukdomar är vanliga. De flesta patienterna vårdas inom primärvården. En allmänläkare kan konsultera reumatolog inom den specialiserade sjukvården pga. misstanke om reumatism eller då sjukdomen aktiverats.

ÅUCS reumatologi var en central och ledande aktör vid utvecklingen av den nuvarande vårdstrategin för ledgångsreumatism (FIN-RaCO) och deltar fortfarande i uppföljningsforskning av vården. Forskningsprojekt pågår bl.a. tillsammans med PET-centrum, Avbildningscentralen samt grundforskare för att öka förståelsen kring reumatismsjukdomarnas mekanism och för att utveckla kliniska tillämpningar.

Med blodförgiftning avses allvarlig allmän infektion som orsakas av bakterier (eller svamp). Vid infektionen har mikroberna tagit sig till blodcirkulationen och spridits via den till olika organ. I Finland konstateras årligen 12 000 definitiva, dvs. med blododlingar bekräftade blodförgiftningar.

Blodförgiftning behandlas med intravenös antibiotikabehandling. Beroende på bakteriens egenskaper och hur omfattande infektionen är tar behandlingen 1–10 veckor. Vården på avdelningen är 2–4 veckor.

Genom bilddiagnostik strävar man efter att hitta infektionshärdar. Om det hittas infektionshärdar så kan man i vissa fall också vara tvungen att överväga kirurgisk behandling.

Hos de flesta vuxna patienter som har diarré och som tagits in för sjukhusvård, konstateras i tarmen Clostridium difficile-bakterie. Sådan diarré kallas antibiotikautlöst diarré. Ibland kan man bli sjuk också fast man inte fått antibiotikabehandling innan.

Sjukdomsbilden vid C. difficile-infektion varierar från lindrig diarré till svår sjukdom som kräver intensivvård. Smitta som sker på sjukhuset kan förhindras med god handhygien och genom att vårda patienten i isoleringsrum.

Tarminfektioner orsakas också bland annat av salmonella och campylobacter, särskilt hos resenärer. Diagnostiken av diarrésjukdomar baserar sig på mikrobiologiska undersökningar av avföringsprov.

De mest betydande reseinfektionerna (utöver turistdiarré) är de tropiska infektionerna malaria och denguefeber som sprids via myggstick, samt fläckfeber, tyfoidfeber och legionella-lunginflammation.

Risken för hepatit A utomlands är också betydande, men de flesta som reser utomlands har skyddat sig mot detta med vaccination.

Resenärer utsätts i dag ofta på vissa resmål i utlandet för mycket motståndskraftiga bakterier, vanligtvis via mat. Detta kan försvåra valet av behandling. Vid misstanke om malaria är man ofta tvungen att ta patienten in på vårdavdelning för uppföljning av sjukdomsbilden och för att samla in malariaprov. Behandlingen påbörjas först om det är positivt fynd i proven.

Hos många resenärer fås svaren på infektionsproverna först då det gått mer än en vecka från provtagningen, pga. detta är man ofta tvungen att vårda patienten först på basis av sjukdomsbilden.