Minnen från Åucs historia: Leo Mikkola

Åucs är Finlands äldsta sjukhus som oavbrutet varit i funktion. Sveriges kung Adolf Fredrik undertecknade Sveriges kung Adolf Fredrik undertecknade lasarettets stiftelseurkund för över 260 år sedan den 17 december 1756 och lasarettet inledde sin verksamhet på våren 1759. Sedan dess har sjukhuset fungerat oavbrutet i Åbo och ändrades först till Länssjukhuset och sedan till Åbo universitetscentralsjukhus den 1.4.1958.  

Eftersom den egentliga årsdagen den 1 april råkar vara under påskhelgen, firas årsdagen i år på fredag 23 mars i personalens matsal. Till festen har vi enligt traditionen bjudit in de arbetstagare som pensionerat sig under de senaste åren och sådana som firar jämna år i sjukhusets tjänst, årets framgångsrika (vuoden menestyjät), representanter från personalorganisationer, de som senast fått hederstecken av republikens president, samkommunens styrelsemedlemmar med flera. 

Till Åbo universitetscentralsjukhus 60 år långa historia ryms förstås en hel del händelser och berättelser. Vi bad några tidigare personer i direktörspositioner, som varit verksamma under olika decennier och nu firar pensionsdagar, svara på några frågor om sina minnen från sina år vid Åucs.

Först ut är Leo Mikkola, som på 1960-talet arbetade som ekonomidirektör, efter det som Åucs förvaltningsdirektör och till slut som tf. direktör för sjukvårdsdistriktet.

Vad var det roligaste i ditt jobb?

– Jag arbetade 30 år på Åucs, ett av vårt lands bästa universitetssjukhus. Arbetsmiljön var intressant och medryckande och huset var fullt av skickliga läkare, sjukskötare och proffs från övriga yrkesgrupper, med vilka samarbetet huvudsakligen fungerade smidigt.

Vad var den största förändringen som skedde på Åucs eller inom sjukvårdsdistriktet under din tid?

– Vi levde hela tiden i förändring och det fanns stora förändringar i varje decennium. På 1970–80-talen var de största förändringarna förnyelserna i den kommunala redovisningen och statsandelssystemet samt sammanslagningen av Radiumhemmet och Pemar sjukhus under min tid som ekonomidirektör.

Under min tid som förvaltningsdirektör på 1990-talet var hälsovårdslagen och formandet av sjukvårdsdistriktet två stora förändringar, den djupa depressionen med lönesänkningar, samt förnyelsen av sjukhusets organisation, till vars följd resultatenheter och resultatområden bildades.

Min tid som sjukvårdsdistriktets direktör blev mycket kort. Den största förändringen från den tiden var kanske distriktets centralkontors flytt från DataCity till Åucs och förnyelsen av grundstadgan.

Vad kunde du påverka mest?

– Mitt arbete innefattade förberedande av ärenden och senare framförande till beslutsfattare samt verkställande av beslut. Såklart kan, och bör, också en förberedande part inverka på ärenden. Men inom den offentliga sektorn finns en noggrann och sträng övervakning, där ärendenas beredning grundar sig på utredningsarbete. Besluten fattas i politiskt sammansatta organ och de är strängt beroende av utredningsarbetet. På så sätt kan inte en enskild tjänsteman bestämma så hemskt mycket.

Vad var inte roligt?

– Sjukskötarstrejken 1983 och läkarstrejken 1984 var inte roliga. Vi klarade oss undan utan några värre strider, ganska civiliserat så att säga. Det var också tuffa tider år 2000, då anestesiläkarna hotade med att säga upp sig på grund av för låga löner. Lönerna kontrollerades efter att man kunnat peka på att vi var  efter i löneutvecklingen jämfört med andra universitetssjukhus.

Vilken arbetsdag kommer du alltid att minnas?

– Jag kommer genast att tänka på Estoniakatastrofen den 24 september 1994. Jag var då förvaltningsdirektör och jag blev väckt tidigt på morgonnatten enligt beredskapsplanen. Olyckan i sig förde med sig arbete och press främst på den kirurgiska kliniken och ett medieuppbåd av aldrig skådat slag till A-sjukhuset. Kirurgiska kliniken klarade bra av situationen.

Vilken kollega hade störst inverkan på dig?

– Jag jobbade så många år på sjukhuset och arbetet har till en stor del handlat om möten, förhandlingar, eller annat tätt samarbete så det är omöjligt att direkt säga vem av kollegerna som gjort det starkaste intrycket på mig. Det har funnits olika situationer, uppgifter, ärenden, decennier. Jag är tvungen att dela upp tidigare år och ärenden i mindre delar.

Från åren 1970–1980 vill jag nämna sjukhusdirektörerna V. Jussari och P. Päivike samt administrativa överläkaren R. Lahesmaa. På 1990-talet var bland annat överläkarna P. Seppälä, T. Havia, H. Korvenranta och O-P Lehtonen aktiva i planerandet och förverkligandet av organisationsförnyelsen och i utredandet av anestesiläkarnas uppsägningshot, där de två sistnämndas gärningar var avgörande för att reda upp situationen. Som bestående inflytelserika personer i bakgrunden ligger Taru Luukkala-Viitanen och Seija Paatero nära mitt hjärta.

Intervjun är gjord per e-post.

Redaktör: Esa Halsinaho

De fem följande intervjuerna publiceras endast på finska.